MÖT TALARNA

Biosfärområden som levande laboratorier
Möt Thomas Beery, biträdande professor i miljödidaktik från högskolan Kristianstad

Att använda labbmiljöer i olika forskningsfrågor hör ju till vanligheterna. Men inom många delar av miljö- och samhällsvetenskapen räcker dessa labb inte till. Där spelar i stället biosfärområdena en viktig roll. De kan agera som en slags levande laboratorier med många stora möjligheter för oss forskare. Jag har arbetat tillsammans med Kristianstads Vattenrike Biosfärområde kring hur biosfärområden och lärarutbildningar kan samverka genom att se biosfärområdena som klassrum och hur områdenas arbete kan bidra till att sprida kunskap om komplexa hållbarhetsfrågor och ekosystemtjänster. Ett annat spännande exempel är kring hur friluftsliv kan bidra till bevarande av biologisk mångfald. Här har vattenriket en fenomenal utbildningsavdelning som på ett kreativt och progressivt sätt kommunicerar med både allmänheten och barn i skolåldern. Naturligtvis kan mycket av det som händer i våra biosfärområden ske på andra ställen. Men det ramverk och det sammanhang som biosfärområdena utgör en struktur som är användbar för att formulera forskningsfrågor och göra systematiska undersökningar. Jag har skrivit fyra vetenskapliga artiklar om mina studier inom biosfärområdena och jag upplever att jag bara skrapat på ytan för vilken potential man som forskare har i dessa “levande laboratorier”. 

När lokala lösningar väntas lösa globala utmaningar 
Möt Janina Priebe, forskare i idéhistoria med inriktning mot miljöhistoria vid Umeå universitet 

Jag medverkar i ett nytt forskningsprojekt där nio forskare från olika discipliner följer globala och nationella behov av “ren” energi från nordliga landsbygdsområden. Eftersom ökad produktion av bio-, vatten-, vind-, och solenergi är en förutsättning för att de globala hållbarhetsmålen ska uppnås ökar även trycket på lokala samhällen och individer. Dvs dessa lokalsamhällen blir alltså en slags “energiperiferier” som förväntas uppfylla nationella och globala behov. Ofta i den politiska och mediala debatten framställs det dock som att lokala förhållanden och lokala intressen ställer till problem när det gäller att verkställa stora visioner. Men i själva verket är det snarare just på det lokala planet där saker händer. Och det globala och nationella kommer alltid vara sammansatt av lokala realiteter. 

Här skapar biosfärområdena en viktig ingång till lokala förhållanden, lokala utmaningar men framförallt till den potential och de idéer som finns lokalt. Och eftersom biosfärsområdena är del av ett globalt nätverk så kan lokala lösningar lättare skalas upp. För oss som forskare innebär detta ovärderliga chanser att arbeta från lokalt förankrade lösningar till globala utmaningar. För vi behöver ha en gemensam plats där flera aktörer tillsammans vågar tänka och göra nytt. Under konferensen Mötesplats Biosfär kommer jag berätta mer om detta och om min forskning under session 2: Att förena globala mål med lokalsamhällets verklighet 

"Genom biosfärområdena hittar jag de eldsjälar och det kontaktnät som min forskning är beroende av" 
Möt Regina Lindborg, landskapsekolog och professor i geografi, Stockholms universitet 

Jag forskar framförallt på hur olika arter kan sprida sig i landskapet och hur de reagerar på påverkan och förändringar så som markanvändning och klimatförändringar. Mitt fokus rör även stora rums- och tidsskalor vilket innebär att det är viktigt att studera dessa processer på landskapsnivå i verkligheten och med både ett historiskt- och framtidsperspektiv på förändringarna eftersom växter förändras långsamt. 

Biosfärområdena har visat sig vara mycket bra områden för den här typen av forskning. Dels eftersom mycket av bakgrundsarbetet redan är gjort så som kunskap om områdets historia. Dessutom är relevanta aktörer redan samlade vilket är avgörande för att få in flera relevanta perspektiv. Möjligheten för att få spridning för forskningens resultat och hitta vägar att arbeta framåt ökar såklart också då det finns ett gemensamt intresse för biosfärområdets utveckling hos de aktörer som lever och verkar där. Sist men inte minst har jag haft stor hjälp av de eldsjälar som lever och verkar i biosfärområdena och som har en gemensam önskan om att åstadkomma något bra tillsammans.” 

”Det är dags att ta biosfärområdena på det allvar som de och hållbarhetsarbetet i stort förtjänar.”
Möt Ingemar Jönsson, professor i teoretisk och evolutionär ekologi vid Högskolan Kristianstad. 

- Vad är/vad säger vetenskapen om transformativ förändring för en hållbar utveckling? 

Vetenskapen är nog rörande överens om att samverkan mellan samhällets olika sektorer är en nyckelfaktor för att åstadkomma en transformation mot ett hållbart samhälle. Inte minst behöver samverkan mellan akademin och samhällets övriga sektorer utvecklas och fördjupas mot mer samproduktion och transdisciplinära former för att skapa innovativa processer och lösningar som leder till verklig systemförändring. En sådan utveckling förutsätter också förändring av traditioner, förhållningssätt och arbetsformer inom de sektorer som ska samarbeta. Biosfärområdena är inte bara arenor för utveckling av hållbara samhällen, de är också arenor för utveckling av transdisciplinär samverkan. 
 

- Hur kan biosfärområden – bidra till att konkretisera denna typ av transformativa förändring? 

Biosfärområden är bildade just för att skapa transformation i lokala samhällen. Det är själva utgångspunkten. Hållbarhet är målet, samverkan med lokalsamhället är medlet. Biosfärområdeskonceptet är därmed designat för att skapa möjlighet till samverkansprocesser mellan alla sektorer i samhället. Förståelsen för detta faktum både från det nationella och regionala miljömåls- och hållbarhetsarbetet, och inte minst från akademin, har vuxit fram med anmärkningsvärd långsamhet. Det är dags att ta biosfärområdena på det allvar som de och hållbarhetsarbetet i stort förtjänar. 

  
- Hur samspelar sociala innovationer med arbete för multifunktionella landskap och förbättrad biologisk mångfald. Har du exempel på sådana? 

Framgångsrikt arbete för att främja biologisk mångfald och ekosystemtjänster kräver samarbete och förtroendefulla relationer med de som äger och förvaltar marken. Det finns behov av nya sociala innovationer i form av samarbetsmodeller som för den akademiska forskningen närmare den praktik där transformationen ska genomföras. Akademins former måste förändras och föras ut i samhället men utan att de grundläggande vetenskapliga principerna förloras. Satsningar på individrörlighet, samproduktionsforskning, industridoktorander, kommundoktorander, och liknande är steg i rätt riktning men uppenbarligen finns ett stort utrymme för mer social innovation även inom den ordinära miljö- och hållbarhetsforskningen.